Som vi senast skrev skulle vi aka tag fran staden Nganjuk till Mojokerto for att overnatta pa ett av stadens alla hotell. Det var dock lattare sagt an gjort! Forst blev vi forda till ett hotell av den snalla tagkvinnan som tidigare under kvallen tagit 100 kort på oss med bade bebisar och vänninor, men det visade sig vara fullt. Hotellmännen visade oss vägen till ett annat hotell som även det visade sig vara fullt! Attans tänke vi som var jätte trotta efter dagens cykeltur, vad ska vi nu ta oss till!

Vi cyklade en stund runt staden och vips träffade vi på ett par polismän som stod och overvakade trafiken. Polismännen forstod inte engelska men eftersom ordet Hotell ar det samma overrallt tog den ena polismannen tag i sin polismotorcykel och sa -folj efter mig! Vi svängde ut på vägen och vips satte polismannen på BLÅLJUS (och ibland siren :D). Vi eskorterades till forst ett hotell som såklart var fullt, sen de två som vi redan varit på, sedan ännu ett en bit bort som var fullt. Skrattretande så att säga!

Vår kära polisofficier kände att han inte ville kora runt oss till hotell som redan var fulla, så nu borjade ett frenetiskt runt ringande efter rum till oss, både via polisradio och mobiltelefoner! Till slut hittades ett hotell 1km bort som hade lediga rum, jippie!! Det var alltså det 5e hotellet denna kväll och visade sig sedan vara det dyraste! Men eftersom vi hittat en så snäll polisofficier insisterade han på att få betala vår hotellnatt! 30 minuter senare kom han även med blåljusen igång och en varsin Nasi goreng (friterat ris med ägg och kyckling) med dricka till! VÄRLDENS snällaste polisofficier helt enkelt!! (Och det är inte den enda snälla polisofficieren här i Indonesien!) woop woop!

Vi borjade som vanligt med att leta oss ut ur staden till den rätta vägen! Tyvärr så visade det sig att just den vägen var tungt traffikerad av både stora galna bussar, lastbilar och mopedister! (Busschafforerna i Asien och speciellt Indonesien lever i den fantasin att dem både är ododliga, och att bussar går fore ALLT och alla, inte bara trafiken, eftersom de är storst! Omkorningar sker hejvilt och dom verkar inte ha en aning om hur många liv som dom har ansvar for! Dumskallar!) 

Efter en stunds cyklande går Rikards kedja av, for 3e och sista gången, suck! Denna gång såg han till att få en helt ny kedja, for summan av 15 kr! Vi borjade cykla igen efter ett tag men då uppkom ett desto storre problem. Rikards redan onda knä från de tidigare cykeldagarna ville inte ge med sig och gjorde mycket ondare än tidigare!

Efter en dags cyklande konstaterades det att nu går det inte att cykla mer, om vi ska kunna fortsätta måste vi ta några vilodagar så att knät hinner återhämta sig, och det har vi inte alls tid med i resaschemat, det är mycket som ska hinnas med innan hemfärd!

Men knät var inte det enda problemet. Trafiken i ostra Java är helt vansinnig och på de smala overtraffikerade vägarna med knappt någon väggren var det mer farligt, horselforstorande pga alla som tyckte det var kul att tuta på Johannas blonda hår, avgasforgiftande än vad det var kul!

Kombinationen ledde till en cykelauktion senare på kvällen, och även här fick vi hjälp av en snäll, någorlunda engelskatalande polisofficier! Vi sålde cyklarna till e postgubbe och en annan allt for stor gubbe med en folkmassa på 100 pers runtomkring! Troligtvis alldeles for billigt! :D